Välkommen

Du har precis hittat OM - Gruppen för offentliga måltiders hemsida. OM består av en grupp personer som på olika sätt verkar eller har verkat inom offentliga måltider. OM är skapat som ett prestigelöst samarbete med utbyte av tankar och erfarenheter. Genom att alla har olika bakgrund och erfarenheter kan vi tillsammans skapa bättre offentliga måltider, både i det lilla och i det stora. Vi vill vara med och utveckla de offentliga måltiderna på olika plan, både genom att sprida våra kunskaper till de som dagligen arbetar med måltider men även genom att påverka makthavare.


Visar inlägg med etikett Matminnen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Matminnen. Visa alla inlägg

torsdag 2 maj 2013

Möten med offentliga måltider

Någonstans har jag läst att om man lever fram till man blir 80 år så kommer man upp i ca 175000 måltider. Hur många av dessa måltider äter man i hemmet och hur många av dessa är offentliga måltider i någon form? Under en så lång livstid så kommer man att stöta på dessa måltider i alla möjliga former, från att man är barn och går först i förskola följt av grundskola och gymnasium. När man blir äldre så kanske man får mat genom hemtjänst eller hamnar i någon form av boende med andra inom äldreomsorgen. Har man sedan oturen och behöver läkarvård under sin livstid så hinner man nog även med några offentliga måltider med mat från landstingskök. Man väljer själv inte sin utbildning eller omvårdnad utifrån måltiderna, speciellt inte när man är liten eller riktigt gammal, vilket att måltidens kvalitet styrs av var man hamnar i dessa situationer. Fast har man tur så har man anhöriga som ser vikten av en bra måltid och väljer förskola, skola eller äldreomsorg som serverar god och näringsriktig mat. I Sverige serveras det varje dag 3 miljoner offentliga måltider, känn på den siffran. Hur många av dessa har gästen själv valt var den äter och vad som äts?

Jag har själv reflekterat lite över hur mitt möte med de offentliga måltiderna har sett ut genom livet. När jag var liten var arbetade min mamma som dagmamma, vilket innebar att jag aldrig gick på dagis som det hette då. Utan jag fick äta min mammas hemlagade mat sju dagar i veckan och hade det som referens när det var dags att börja skolan. Något som för mig innebar en chock, för det första fick man inte själv bestämma hur mycket man skulle äta. Det stod en mattant där som slevade upp samma mängd till alla, och avslutade med orden ”Nu äter du upp allt innan du får gå på rast”. Sen hade man en fröken som höll koll på att sagda uppgift genomfördes. Så såg alla måltider ut från 1:a till 6:e klass, att gå till matsalen var lite som ett lotteri. Hade man tur var det något som man tyckte om och då blev inte lunchen ett tvång, men ofta drabbades man av motsatsen.
När jag sedan blev äldre och började på det lokala högstadiet så fanns inte lärarna kvar som vakade över måltiden. Men däremot stod en vitklädd mattant med barsk uppsyn (jag undrar om hon anställdes just för den uppgiften) vid utgången och kontrollerade tallrikarna innan man lämnade in dem i disken. Men nu hade man åtminstone möjlighet att förhandla sig till vilken mängd mat som lades på tallriken innan man satt sig till bords.
Men det som är allra tydligast i mitt minne av skolmaten var att jag nog inte hade en enda favoriträtt. Visst jublade man när det serverades pannkaka eller potatisbullar men det var nog mest för att då visste man vad som skulle dyka upp på tallriken. Men all övrig mat som serverades satte inget permanent avtryck på mina sinnen. Inga dofter, smaker, synintryck eller annat som jag kan förknippa med skolmåltiden.

Mina två tydligaste minnen utanför skolmåltiden har samma innehåll, båda gångerna ligger jag på sjukhus och båda gångerna har jag haft problem med näringsintaget. Den första gången pga av magsjuka vid unga år och den andra pga hjärnskakning i högstadieåldern. Scenariot såg likadant ut båda gångerna, efter några dagar med dropp skulle jag äntligen få min första måltid med mat och såg verkligen fram emot det. Hade fantiserat lite om vad det kunde vara för något och blev riktigt besviken när det visade sig vara en tallrik kalvsylta med ljummen potatis och rödbetor. Inget fel på kalvsylta i sig men kanske inte det ett barn längtar mest efter när man suktat efter riktig mat i flera dagar. Där var det ingen fokus på målgruppen utan handlade bara om en måltid anpassad efter sjukdomssymtomen.

Det är just dessa negativa minnen av de offentliga måltiderna som jag vill vara med att arbeta bort. Visst kommer vi aldrig att kunna skapa den ultimata upplevelsen åt alla som någon gång äter en offentlig måltid. Men bara att se det som en måltid, något som innefattar så mycket mer än bara det som är på tallriken är ett stort steg på vägen. Att fokusera på smak, doft, utseende och upplevelse före man fokuserar på näringsinnehåll och kostekonomi. Att jag nu är en del av OM ger mig en större möjlighet att vara en av de krafter som verkar för den nya offentliga måltiden. En offentlig måltid utan tvång, en offentlig måltid där gästen är i fokus, en offentlig måltid fylld av positiva upplevelser, en offentlig måltid där barn slipper äta kalvsylta om de själva inte valt det.

Tack för mig / Håkan

torsdag 18 april 2013

Eldsjälar

Jag har lyckan att träffa många makalösa människor när jag jobbar med skolmatsfrågor runt om i landet. Ett gäng har samlats under denna sajt och kallar sig OM. De och samarbetspartnern Barnens Matråd kämpar alla för att barnens mat ska vara den allra bästa. Tanken på deras entusiasm får mig att gå upp på morgonen och fortsätta streta på med mindre roliga saker som regler om offentlig upphandling eller fuskmat.
Ambitionen hos eldsjälarna bottnar i något djupt i min egen bakgrund – att ge god mat är att visa kärlek, ord blir liksom överflödiga. Det blev tydligt för mig som nyinvandrad, ståendes för första gången i skolmatsalen på 70-talet. Jag förstod inte mycket av något omkring mig, men kände mig ändå varmt välkomnad under skollunchen. Inte konstigt då att skolmat blev det som jag engagerat mig i och bestämde mig för jobba med, och jobbat det har jag gjort ganska intensivt de senaste åren.
Jag funderar mycket på arbetets roll i mitt liv. Är det bra eller kan det kanske också vara ohälsosamt att verkligen brinna för det man gör?
Fördelarna är ju självklara – det är enkelt att nå framgång i sitt yrke när man utstrålar ”Det här är så kul, var med!”.
Men nackdelarna då? När man är så insnöad att man inte längre kan umgås med vänner utanför branschen för att de inte vill prata skolmat. Eller när man är uppkopplad dygnet runt i de sociala medierna för att inte missa det senaste inom skolmat, men samtidigt missar vad som händer i ens egen närhet.
En sak är säker - skolmatsområdet utvecklas så fort nu att det blir mer för varje dag att följa med i, fler att hålla kontakten med och stötta. Det blir lätt överväldigande och inte minst jag själv får lära mig att sålla. Ungefär som när man står vid vårens buffé - var smart och välj bara det gottaste för man kommer ändå inte att mäkta med allt.
Skolmat engagerar alla, och de bästa sakerna gör vi tillsammans eller hur? Det är därför jag samarbetar med olika grupper av engagerade personer som OM och Barnens matråd.
Så min förhoppning för framtiden är att fler personer skapar samarbeten och tar vara på varandras kunskaper med målet att utveckla barnens måltider. Ju fler eldsjälar som samarbetar desto större är också möjligheten att förbättra måltiderna.

Annika Unt Widell

måndag 8 april 2013

Gympasalar och måltider


Jag heter Fredrik. Jag har gått i 5 olika skolor, på tre olika orter. Alla luncher, i alla dessa skolor, har jag intagit i en gymnastiksal. Ofta gick vi glada skolbarn in till matsalen genom ett omklädningsrum. Det var inget konstigt med det. Det ingick liksom och vi visste inget annat. Det var lika självklart som den fryntliga mattanten, i vit långrock och höga vita strumpor, med bara knän, som serverade oss maten. Det var lika självklart som potatis med skal, lapskojs och vattniga soppor.

Jag har få minnen av mina skolluncher. De jag har är inte alltigenom positiva. Inte överdrivet negativa heller, snarare mer som ett surr i bakgrunden, ett surr som, om man lyssnar noga låter som ett släpigt ”vaaaardaaaag” och kikar man ordentligt är det grått till färgen, grått som pölsa.
Surret har en doft. Doften av skeppsbrott och spökboll. Maten doftade inte rosmarin, citronskal, lök eller brynt smör. Den doftade plintar, tjocka madrasser, gummi och svett.

Skillnaden mellan skolmaten och maten jag fick - och ville ha – hemma var stor. Jag kommer mycket väl ihåg att jag i min tredje årskurs fick önska vad jag ville på min födelsedag. Jag önskade mig krabba med hovmästarsås, till efterrätt ville jag ha Gorgonzolaost med päron. En riktig finsmakare redan då alltså. Andra maträtter jag gillade var kinesisk gryta, fondue på ost eller med kött, pitabröd med köttfärs, tabasco och ananas. Allt såklart hemlagat. Poängen är  att det inte finns något som säger att barn inte kan uppskatta god mat, hemlagad sådan, med mycket smak. Jag gjorde det och det är därför jag har många matminnena hemifrån, men knappt några från skolan. Det är synd, för det är bra minnen att ha med sig.
Maten i sig var det kanske inget fel på, jag och mina klasskamrater åt ordentligt och verkade må bra. Men miljön. Inställningen. Surret. Utfordring utan upplevelse, eller inlevelse – DET kritiserar jag. Så vill inte jag att mina barn skall komma ihåg sina måltider i skolan, det vill säga; som ett surr. Nej, jag vill att de skall KOMMA IHÅG sina måltider, eftersom de UPPLEVT något. LÄRT sig något. REAGERAT och TÄNKT. Och jag vill att de skall få göra det i en miljö som främjar detta. En miljö som är lugn, ljus och fräsch. Som inte luktar gympasal och säger ett släpigt ”vaaaardaaaag”.

När de blir gamla är det bland annat minnen av måltider som kommer vara viktiga för deras välbefinnande och trygghet. Det finns få saker som triggar igång minnen som dofter och smaker. Doften av hallontårta kan på en millisekund ta dem till barndomens hallonsnår, där de satt i solen och åt direkt från busken, medan mamma fyllde hinken hon bar på. Ett vällagat dillkött kan ta dem till hemmets trygga vrå, kökssoffan och gemenskapen kring bordet
Förmodligen kommer mina barn att ha andra smakminnen kopplade till Pulled Pork och indisk linsgryta, men principen är densamma. Precis på samma sätt kan en ny smak få dem att reagera och uppleva något nytt, ställa frågor som leder till ett trevligt samtal med den kunniga personalen som lagat maten. Personal som lagat mat, precis som pappa gjorde när han levde. Personal som tar sig tid och behandlar dem som människor och inte vårdpaket som, återigen, skall bytas på och läggas, fort, fort – innan nästa skift börjar.
Nej så vill jag inte att de – eller någon annan - ska ha det, oavsett i vilken ålder de befinner sig. Bra mat för alla åldrar är viktigt och det krävs en hel del för att vi ska ändra på de offentliga måltiderna. Mycket har redan ändrats, men mycket mer måste göras. Det måste finnas en röd tråd genom livets alla offentliga måltider. Det är inget man gör själv. En gemensam kraftansträngning är nödvändig.

Därför tog jag en gång initiativet till Föreningen Svenska Skolrestaurangers Framtid och av samma anledning höjer vi nu blicken och tar det ett steg till. Vi bildade den här gruppen, för att ta del av varandras kunskaper och för att bli starkare i gemenskapen. Vi ser fram emot att få samarbeta med Barnens Matråd, till en början och hoppas att fler vill jobba ihop med oss och dem.

Det är inte så komplicerat egentligen; ingen mer utfordring. Inget mer intetsägande surr och inga fler vårdpaket. Inga fler måltider i gympasalar.

Men desto mer engagerad personal. Fler upplevelser, minnen och mer omtanke. Tack!