OM möter: Carina Andersson

På måndag den 27 maj är dags för White Guide Jr att avgöras och med anledning av det har vi pratat lite med Carina Andersson som är ansvarig för restaurangen på Fågelviksgymnasiet i Tibro om hur det är att tävla med en skolrestaurang. De vann Arlas guldko för bästa matglädjeskola 2013, det är dock inte nominerade till något pris i White Guide Jr så där blir det någon annan som koras som mästare. Men det är inte första gången som Carina varit med i tävlingssammanhang, hon tillhörde även det lag som vann Skolmatsgastro 2010. Så är det någon som kan det här med att tävla och har lite råd så är det hon.

Klassikern; Hur känns det att ha vunnit Guldkon?

Mycket bra! Jag har ju vunnit priser förut, men den här gången känns det extra kul för att hela skolan har medverkat. Genom att ha vunnit Arlas Guldko, har vi fått ett kvitto på att det vi gör är bra. Kanske har vi även receptet på framgång. Jag känner att jobba med helheten är viktigt, göra det bästa av de resurser som finns. Maten ska vara en självklarhet, att öppna upp för förslag och idéer är ett måste om man ska uppnå en bra helhet i måltiden. Det hjälper vår Gäst till med! 

Kan man verkligen tävla i skolrestaurang?

”Är det kallt på Nordpolen?” – Jajamän!

Genom att tävla med skolmaten höjer vi både yrkesstoltheten och får en unik chans att visa upp oss. Man får ett tillfälle att jämföra sig med andra, vilket är bra för att skapa målsättningar och vidareutveckla sin verksamhet. Gemensamt fokus på gemensamma mål, helt enkelt. 

Vad kan det ge att tävla?

Det kan ge MERA! Genom att tävla  kan det höja statusen får vår yrkeskategori – något som fortfarande behövs. Att vara med i tävlingar är ett unikt tillfälle att få visa upp sin verksamhet och få jämföra sig med andra. Samtidigt som det ger arbetsgruppen och arbetsplatsen något riktigt bra att fokusera på. Skapa målsättning inom gruppen och ger tillfälle att vidareutveckla arbetsgruppen mot de rätta målen.

 Våra Gäster förstår att vi är så stolta över det vi presterar varje dag, så att vi t.om vill tävla i det.

Hur tänker Ni hos Er, vad är det som gör att Ni lyckas?

Vi på Fågelviksrestaurangen har som mål att det ska vara en självklarhet att komma till oss och äta och umgås. Mat ska vara människors himmel. Av bra mat blir man glad! Fågelviksrestaurangen ska jämställas överallt i allt arbete som en lunchrestaurang och en plats där våra gäster kan hämta kraft. Kraft till att kunna ta till sig utbildningen på bästa sätt.  

Finns det några baksidor, nackdelar?

Bara Fördelar! Vardagen blir festligare med en sådan här tävling.

Kör så det ryker! // Carina

Redigerat och sammanställt av Fredrik Kämpenberg och Håkan Lundholm

Team Swedish Schoolrestaurants satsar igen!

Efter att hållit oss på halster sen silvret i Erfurt, hösten 2012, släpper nu laget Team Swedish School Restaurants nyheter om framtiden.  En ny Facebooksida har startats och på Michael Bäckmans blog skriver han lite mer utförligt om den fortsatta satsningen. Michael var lagledare under den förra satsningen på Culinary Olympics och är det även nu.  Han presenterar förändringar i laget, som dels beror på att jag (Fredrik Kämpenberg) valt att hoppa av och Martin Karlsson, som inte längre jobbar med kommunal mat och därför inte heller är med i laget längre. Nya medlemmar är Barbro Fernström, som förutom tidigare tävlingserfarenhet, kunskap och driv, representerar den stora del anställda inom skolmåltiderna som består av kvinnor. Då den förre reserven, Lyndon Mcleod nu är ordinarie medlem, så ersätts han av Johan Ederström. Johan är kock på Berglyckans förskola i Ljungby och därmed är även alla förskolekockar representerade i laget. Med i laget är också Even Bakke, som förut.

Av de tidigare sponsorerna är den mest aktiva fortfarande kvar; Lantmännen Cerealia. Än så länge är Martin & Servera ny sponsor av livsmedel och har därmed ersatt Dafgård. Diskussioner förs med ytterligare sponsorer, uppger Michael.

Till att börja med satsar man på att komma med i VM i matlagning i Luxemburg, som hålls i november 2014 och en vidare satsning på nästa OS i Erfurt, 2016. En treårssatsning där man inte sticker under stol med att målet är ett guld!

Som tidigare medlem i laget, vet jag att det krävs mycket arbete, inte bara själva matlagningen och träningen utan inte minst allt pappersarbete som skall gås igenom och skickas in för att bli godkänd. Träningar och möten som såklart tar tid i form av resor och frånvaro från både jobb och familj, så det är inte bara att åka ned till kontinenten och laga lite mat, om någon nu trodde det. Precis som i den förra satsningen är målet att höja statusen på yrket, då framförallt kockyrket, men även på skolmat som företeelse. Satsningen på OS och VM är ett led i att göra yrket mer attraktivt för kockar, direkt från utbildningar och andra kockar från den privata branschen. Det senare behövs för att fylla på där det förestående generationsskiftet kommer lämna hål, men också för att matcha de allt högre ställda kraven på skolmåltider.

De skiftande resurser som läggs på skolmat är aktuellt i dagarna och för det mesta är det alldeles för lite pengar som går till livsmedel. Självklart behövs det stickas till mer i budgeten runt om i landet, men mycket går att lösa genom att satsa på adekvat utbildning och höja lönerna för människor som brinner för en förändring. En billig investering om man ser till det stora perspektivet, med elever som lär sig mer i skolbänken och i framtiden blir produktiva samhällsmedborgare.

Fd lagmedlem, Fredrik Kämpenberg, genom OM, önskar laget ett stort lycka till och hoppas på all möjlig uppmärksamhet till satsningen. Den är välförtjänt och behövlig!




Team Swedish School Restaurants



OM möter: Anita Broddesson

Det finns många som gör ett väldigt bra jobb för måltiden i den offentliga miljön, många som sällan eller aldrig uppmärksammas för sitt hårda jobb. För att sprida det goda exemplets makt tänkte vi göra små stickprover då och då, i samband med aktuella händelser, runt om i landet.

Vi är inga journalister, men i bästa ”kollega-till-kollegaanda” vill vi gärna lyfta andra med dessa små positiva nedslag. Och eftersom vi inte är knutna till någon tidning så kan vi göra det helt utan att vi måste ta hänsyn till reklam och sponsring från andra aktörer.

Först ut är en kostchef som verkligen brinner för sitt jobb. En person som med envishet, professionalism och kunskap satt sin kommun Klippan på Sverigekartan; Anita Broddesson!

Anita utsågs till Årets Kostprofil 2012 av tidningen Restaurangvärlden för sitt engagemang och arbete. Nu är hon återigen nominerad för sitt goda arbete som kostchef, denna gång i White guide Jr. Hon fick även nyligen genom sina medarbetare på Åbyskolans kök pris i kategorin ”Kreativitet” i Martin&Serveras tävling i minskat matsvinn. Men det hon just nu är aktuell för är sitt, och hennes personals, deltagande i satsningen Skåne Lyfter.

Anita säger:

”Hela Klippan centrum hade laddat under lördagen för att ta emot ”Skåne Lyfter” turnén som denna gång landat i Klippan. Skåne Lyfter är ett folkhälsoarrangemang från Region Skåne, som för fjärde året i rad vill uppmärksamma fysisk aktivitet i samband med sunda matvanor. Kostenheten i Klippan blev inbjudna att delta under dagen. Vi tackade såklart och bjöd under dagen Klippanborna på vår kryddiga, goda gulaschsoppa och nybakat bröd. Tio av våra kockar deltog med stort engagemang och fick ett mycket gott gensvar av frusna Klippanbor.”

På frågan om vad hennes personliga reflektion kring kostenhetens medverkan är så svarade hon:

”Att offentliga kök bör ta alla möjligheter som finns att visa upp sig och att servera samma mat till allmänheten som vi erbjuder i skolor och äldreboende. Inte minst för att ta död på myten om att vi serverar taskig mat gjord på usla råvaror, när det i många kommuner är precis tvärtom!”

 Redigerat och sammanställt av: Fredrik Kämpenberg och Håkan Lundholm

Möten med offentliga måltider

Någonstans har jag läst att om man lever fram till man blir 80 år så kommer man upp i ca 175000 måltider. Hur många av dessa måltider äter man i hemmet och hur många av dessa är offentliga måltider i någon form? Under en så lång livstid så kommer man att stöta på dessa måltider i alla möjliga former, från att man är barn och går först i förskola följt av grundskola och gymnasium. När man blir äldre så kanske man får mat genom hemtjänst eller hamnar i någon form av boende med andra inom äldreomsorgen. Har man sedan oturen och behöver läkarvård under sin livstid så hinner man nog även med några offentliga måltider med mat från landstingskök. Man väljer själv inte sin utbildning eller omvårdnad utifrån måltiderna, speciellt inte när man är liten eller riktigt gammal, vilket att måltidens kvalitet styrs av var man hamnar i dessa situationer. Fast har man tur så har man anhöriga som ser vikten av en bra måltid och väljer förskola, skola eller äldreomsorg som serverar god och näringsriktig mat. I Sverige serveras det varje dag 3 miljoner offentliga måltider, känn på den siffran. Hur många av dessa har gästen själv valt var den äter och vad som äts?

Jag har själv reflekterat lite över hur mitt möte med de offentliga måltiderna har sett ut genom livet. När jag var liten var arbetade min mamma som dagmamma, vilket innebar att jag aldrig gick på dagis som det hette då. Utan jag fick äta min mammas hemlagade mat sju dagar i veckan och hade det som referens när det var dags att börja skolan. Något som för mig innebar en chock, för det första fick man inte själv bestämma hur mycket man skulle äta. Det stod en mattant där som slevade upp samma mängd till alla, och avslutade med orden ”Nu äter du upp allt innan du får gå på rast”. Sen hade man en fröken som höll koll på att sagda uppgift genomfördes. Så såg alla måltider ut från 1:a till 6:e klass, att gå till matsalen var lite som ett lotteri. Hade man tur var det något som man tyckte om och då blev inte lunchen ett tvång, men ofta drabbades man av motsatsen.

När jag sedan blev äldre och började på det lokala högstadiet så fanns inte lärarna kvar som vakade över måltiden. Men däremot stod en vitklädd mattant med barsk uppsyn (jag undrar om hon anställdes just för den uppgiften) vid utgången och kontrollerade tallrikarna innan man lämnade in dem i disken. Men nu hade man åtminstone möjlighet att förhandla sig till vilken mängd mat som lades på tallriken innan man satt sig till bords.

Men det som är allra tydligast i mitt minne av skolmaten var att jag nog inte hade en enda favoriträtt. Visst jublade man när det serverades pannkaka eller potatisbullar men det var nog mest för att då visste man vad som skulle dyka upp på tallriken. Men all övrig mat som serverades satte inget permanent avtryck på mina sinnen. Inga dofter, smaker, synintryck eller annat som jag kan förknippa med skolmåltiden.

Mina två tydligaste minnen utanför skolmåltiden har samma innehåll, båda gångerna ligger jag på sjukhus och båda gångerna har jag haft problem med näringsintaget. Den första gången pga av magsjuka vid unga år och den andra pga hjärnskakning i högstadieåldern. Scenariot såg likadant ut båda gångerna, efter några dagar med dropp skulle jag äntligen få min första måltid med mat och såg verkligen fram emot det. Hade fantiserat lite om vad det kunde vara för något och blev riktigt besviken när det visade sig vara en tallrik kalvsylta med ljummen potatis och rödbetor. Inget fel på kalvsylta i sig men kanske inte det ett barn längtar mest efter när man suktat efter riktig mat i flera dagar. Där var det ingen fokus på målgruppen utan handlade bara om en måltid anpassad efter sjukdomssymtomen.

Det är just dessa negativa minnen av de offentliga måltiderna som jag vill vara med att arbeta bort. Visst kommer vi aldrig att kunna skapa den ultimata upplevelsen åt alla som någon gång äter en offentlig måltid. Men bara att se det som en måltid, något som innefattar så mycket mer än bara det som är på tallriken är ett stort steg på vägen. Att fokusera på smak, doft, utseende och upplevelse före man fokuserar på näringsinnehåll och kostekonomi. Att jag nu är en del av OM ger mig en större möjlighet att vara en av de krafter som verkar för den nya offentliga måltiden. En offentlig måltid utan tvång, en offentlig måltid där gästen är i fokus, en offentlig måltid fylld av positiva upplevelser, en offentlig måltid där barn slipper äta kalvsylta om de själva inte valt det.

Tack för mig / Håkan