Ambitionen hos eldsjälarna bottnar i något djupt i min egen
bakgrund – att ge god mat är att visa kärlek, ord blir liksom överflödiga. Det
blev tydligt för mig som nyinvandrad, ståendes för första gången i skolmatsalen
på 70-talet. Jag förstod inte mycket av något omkring mig, men kände mig ändå
varmt välkomnad under skollunchen. Inte konstigt då att skolmat blev det som
jag engagerat mig i och bestämde mig för jobba med, och jobbat det har jag
gjort ganska intensivt de senaste åren.
Jag funderar mycket på arbetets roll i mitt liv. Är det bra
eller kan det kanske också vara ohälsosamt att verkligen brinna för det man
gör?
Fördelarna är ju självklara – det är enkelt att nå framgång
i sitt yrke när man utstrålar ”Det här är så kul, var med!”.
Men nackdelarna då? När man är så insnöad att man inte
längre kan umgås med vänner utanför branschen för att de inte vill prata
skolmat. Eller när man är uppkopplad dygnet runt i de sociala medierna för att
inte missa det senaste inom skolmat, men samtidigt missar vad som händer i ens
egen närhet.
En sak är säker - skolmatsområdet utvecklas så fort nu att
det blir mer för varje dag att följa med i, fler att hålla kontakten med och
stötta. Det blir lätt överväldigande och inte minst jag själv får lära mig att
sålla. Ungefär som när man står vid vårens buffé - var smart och välj bara det
gottaste för man kommer ändå inte att mäkta med allt.
Skolmat engagerar alla, och de bästa sakerna gör vi
tillsammans eller hur? Det är därför jag samarbetar med olika grupper av
engagerade personer som OM och Barnens matråd.
Så min förhoppning för framtiden är att fler personer skapar
samarbeten och tar vara på varandras kunskaper med målet att utveckla barnens
måltider. Ju fler eldsjälar som samarbetar desto större är också möjligheten
att förbättra måltiderna.
Annika Unt Widell
